Resan hem från småland

Vi kan nog kalla den för den lilla helvetesresan...

 

Det började egentligen dagen innan vi åkte, när bilens vänstra bakbroms nöp fast och höll hjulet i ett statiskt, onaturligt, orullande läge. Pappa lyckades dock få det att släppa, han skyllde det på fukt, kyla i kombination med en åtdragen handbroms. Det skulle inte hända igen. 

Så vi rullade och mycket riktigt gick allting smärtfritt. Vi stannade söder om Ljungby för att känna på hjulet, så att inga bromsar låg på. Det var kallt och allt flöt fint. Vi körde vidare.

Så kom vi till Gyllene Uttern. Mamma ville kissa och vi tänkte att vi kan väl titta om det finns något att äta där också. Vi rullade in på parkeringen och stannade

 till framför entrén för att släppa av mamma och då... "Skreeeeeeeeeeeetch!". 

Vänster bakdäck hade fastnat igen. Vi kom ingenstans, varken framåt eller bakåt. Alla Mercedesbilarna fyllda med societetens stoltaste herrar och damer,  som ville runda entrén, fick sin väg blockerad av vår smutsiga, blå Megàne. Hur mycket de än tutade åt oss kom de inte förbi. Jag tror att pappa och mamma blev lite stressade. Vi hade åkt sent på dagen, för att jag skulle hinna leka lite på morgonen och om ett par timmar skulle det vara mörkt ute.

Efter en timmes  grejande, knackande på hjulet och gungande fram och tillbaka, kände sig pappa besegrad och mamma ringde en bärgare.

Den trevliga bärgarkillen körde oss söderut, tillbaka till Jönköping, där han dumpade bilen hos en mekaniker. Mamma hade pratat med försäkringsbolaget och vi skulle skaffa en hyrbil på Hertz. Vi hyra en Renault Megàne, som var sju år nyare än vår och sju resor härligare att åka i. Klockan sex kunde vi börja köra norrut igen.  Nu var vi rejält försenade. 

Tio meter norr om avtagsfarten till Brahehus sa det stopp igen. Nu var det inte vår bil som krånglade utan ett vägarbete och ett halt väglag. Vi blev sittandes i en trafikstockning, som tog oss med på en fyra kilometers tur i en ungefärlig hastighet av 2 km/h. Två timmar senare kunde vi lämna E4:an och svänga av in på en mörk, mörk väg, som till slut tog oss till Frasses. 

Middagen var avklarad 21.00 och nu hade pappa ringt jobbet och bytt sitt dagpass, till ett kvällspass, dagen efter. 

Därefter, trötta och med dimsyn, gick faktiskt resan galant. Vi kunde lägga oss och sova halv två i våra sängar i Uppsala alla hela och rena. Så, som i sagorna; slutet gott, allting gott.